funnet

EN PASSIONERAD GUD
Lukas kapitel 15
- en predikan i Betel, Östersund, Domsöndagen 2024

Liknelsekapitlet Lukas 15 ger oss tre berättelser. Man kan säga att de visar på Guds treenighet. Berättelsen om de två sönerna handlar om Fadern. Liknelsen om det bortsprungna fåret om Sonen. Bilden av det borttappade myntet visar på den helige Ande. Här berättas om en kvinna som städar och sopar tills det gömda myntet glimmar fram och dess värde lyser upp hemmet.

Huvudgestalter i de tre liknelserna är inte den förlorade sonen, det borttappade myntet eller det bortsprungna fåret. I centrum finns den treenige Guden. En passionerad Gud som lider svårt, tills han finner det som var förlorat. Då brister han ut i stor glädje. Liknelserna beskriver vem Gud är.

”En passionerad Gud” kan man sätta som rubrik över de tre liknelserna. Ordet passionerad kommer från latinets ”passio” som kan översättas till svenska både med ”en stark känsla” och ”ett djupt lidande”. Guds oerhörda glädje då en förlorad kommer hem igen. Men samtidigt hans djupa lidande, för att göra hemkomst, upphittande och avgörande räddning möjligt.

Skildringen av den unge mannen som begär ut sitt arv, reser till främmande land, förslösar sitt liv, på det mest dumdristiga sätt, brukar kallas ”Liknelsen om den förlorade sonen”. Mannens förnedring är i själva verket bara en inledning på berättelsens dramatik. Berättelsens huvudfokus kommer senare. Faderns reaktion!

Den hemmavarande sonen får sällan mycket uppmärksamhet. Ofta har han kommit att representera en fariseisk judendom, med inte så lite egenrättfärdighet. Den yngre kan då vara liktydig med hedningen, som sedan länge övergivit Gud och gått sin egen väg. En förlorad människa, i en hopplös situation. En hedning utan värde, i den ”präktiges” ögon.

Men man kan också vända på situationen och se hur tvärtom judarna blivit förtryckta och illa behandlade, av både hycklande kristna och avfallna hedningar. Antisemitismen breder ut sig. Den präktige hemmavarande sonen föraktar den yngre andre, ända till Förintelsens grymheter. Hitler var definitivt inte kristen, men det finns alltför många exempel på människor, till och med kyrkoledare, som genom sitt judehat banat för nazismens och andra onda ismers fruktansvärda brott mot mänskligheten. Luther är en av dem. Men det finns åtskilliga fler.

Redan i den tidiga kristenhetens dagar spys galla över det hebreiska folk Jesus själv tillhörde. Det är tragiskt att ta del av predikningar från biskopar och kyrkoledare som Melito av Sardes på 100-talet och Johannes Chrysostomus på 300-talet. Berömda predikanter, men med avoghet mot det folk Jesus föddes bland.

Vad liknelsen i första hand beskriver är dock inte avoghet och främlingskap, utan hur Fadern ständigt spanar och väntar att den förlorade ska omvända sig och återkomma dit där han hör hemma. När han ser den trasige sonen, på stapplande ben, vara på väg hem, springer han honom till mötes, omfamnar och kysser honom, gråter glädjetårar. Han ser till att sonen återupprättas i familjen, kläs i de finaste kläder. Det bjuds till fest med de läckraste rätter, musik, sång och dans.

Sådan är Gud, vår himmelske Fader. En Gud som förlåter, återupprättar den mest förnedrade som vänder åter till honom. Detta är berättelsens kärna.

I liknelsen om det förlorade silvermyntet, bör vi komma ihåg att det troligen sker i ett litet, ganska mörkt hus, dåligt upplyst. Inte med kristallampa och strålkastarsken. Knappast med parkettgolv, utan trampad jord som kvinnan sopar på, för att om möjligt få det lilla myntet att blänka till och synas.

Det är ju egentligen bara 10% av förmögenheten som försvunnit. Ett av tio silvermynt. Säkerligen högt värderat, men 90% fanns ändå kvar och det räckte utan tvekan till både hyra och mat. Ett silvermynt motsvarade ungefär en dagslön för en dåtida arbetare.

Fast å andra sidan rörde det sig kanske om ett mynt med stark emotionell betydelse? Ett av 10 silvermynt i kvinnans brudutsmyckning. Av hennes iver att döma, var det en penning, ett smycke med stort personligt värde. Kanske ett minne från hennes bröllop?

Plötsligt glimmar det till, och kvinnan får syn på sin skatt. Man kan nästan ana hur hon hoppar högt av glädje. Inte därför att hon var snål och penningfixerad. Utan därför att smycket hade en så personligt stark betydelse och innebörd för henne.

Så springer hon ut till sina grannar och vänner, och berättar vad som hänt. Bjuder in dem på fest och tar fram den vackraste och mest smakfulla tårtan. Inte förstår jag hur hon hann baka den. Men man kan inte undgå hennes lycka. Inte heller glädjen i himlen, när en enda syndare omvänder sig till Gud! Den triumfen och känslostormen är denna berättelses budskap och Evangelium. Sådan är Gud.

Fåraherden blir gladast av alla, när det vilsegångna fåret kommer rätt. Publikaner och syndare flockas kring Jesus. Fariséerna och de skriftlärde surar och kritiserar. Tidigare i Lukas berättelse, både i detta avsnitt och i kapitel 5, har de förment fromma kritiserat lärjungarna för att Mästaren ägnar sin tid åt syndare. Jesus hör och bemöter kritiken: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.” (Lukas 5:31,32)

Borde inte Jesus hellre ägna sig åt de fromma? Hade de inte gjort sig förtjänta av hans vänskap, och att han hellre festade tillsammans med dem? Men en sådan självbild är alltigenom falsk. Evangeliet handlar inte om förtjänst. Evangelium är nåd. Evangelium betyder att Gud vill nå de förlorade. Därför söker han dem. Och han ger inte upp det sökandet.

Så liknelsen om det vilsegångna fåret handlar om Herden och hans hjärtas beskaffenhet, då ett av hans får vandrat vilse. Johannes 10:10-11 beskriver vem han är: ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, ja liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.”

En av Domsöndagens texter berättar om Människosonen som skiljer mellan fåren och getterna. Getterna, på den vänstra sidan, har alltigenom varit upptagna med sig själva och aldrig sett Jesus, Konungen, i främlingen, fången, den sjuke, den hungrige. Fåren, på den högra sidan, kunde inte heller de upptäcka Jesus i den behövande medmänniskan. Men de såg sin nästa.

Har denna Domsöndagstext något med vilsna får, borttappade penningar och utslagna söner att göra? Ja, på flera sätt. Det gäller kärleken till dessa Jesu minsta, längtan och ivern efter deras räddning. Det handlar om den himmelska glädjen, när de slagna och förkastade hittar hem igen.

Jesu tre liknelser här har naturligtvis ett starkt budskap till dem som gått vilse i livet och tappat kontakten med Gud. Men i första hand riktas Jesusorden till ”de redan frälsta”, såväl ”hycklare” som ”fromma”. Med en påminnelse om Guds hjärta för de till synes förlorade. En påminnelse om att Evangelium gäller den vilsegångne. Guds nåd är för ”syndaren”.

Dessa bibeltexter på Domsöndagen innebär ett rop, en kallelse, en mission, ett uppdrag till oss alla. Att gå in i Guds passion för det som tycks vara förlorat, men som återvinnes och räddas genom en fullbordad Försoning och Guds sökande efter varje bortsprunget får.

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade fåret tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.
När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som var förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.” (Lukas 15: 4-7)