Israels rätt till sitt land och
Jerusalems status som huvudstad

Västra muren vid tempelplatsen i Jerusalem. Uppbyggd på kung Herodes tid.

Att Israels nuvarande ledning försvarar sig mot terrorismens Hamas genom starkt våld mot Gaza, vilket särskilt drabbar oskyldiga kvinnor och barn, är förkastligt. Men det motiverar inte slagord med innebörden att Israel ska förintas och judarna kastas i havet. Antisionismen har då övergått i tydlig antisemitism. Därför lägger jag ut denna text mitt i en tid då jag instämmer i anklagelsen mot Netanyahus regim, att kriget mot Hamas blivit ett oförsvarligt övervåld i form av bomber, granater, försvårande av matdistribution och brott mot Gazas civilbefolkning. Den israeliska regeringen, liksom ledningen för IDF, är inte kristna, och jag förväntar mig inte att de ska lyda uppmaningen från Jesus att "vända andra kinden till". Men borde man åtminstone inte hörsamma orden i Torah om "öga för öga och tand för tand", som innebar ett avståndstagande från det övervåld som tidigare bedrevs i dåtida kultur? "Talionprincipen" betyder att straffet ska stå i proportion till brottet. Jag är medveten om att Hamas propaganda ligger bakom många av de uppgifter som presenteras, när det gäller Gazabornas lidande. Men jag är samtidigt besviken på dem, särskilt kristna bekännare, som tillbakavisar alla uppgifter om lidandet i Gaza som osanna, inklusive dem från olika internationella hjälporganisationer. Blindhet och oärlighet tycks finnas på båda sidor. Balans och hederlighet förväntar jag mig av alla som yttrar sig offentligt.

HISTORISK BAKGRUND

De som ifrågasätter Israels rätt till sitt land är dock antingen dåligt pålästa eller politiskt ohederliga. Låt oss först konstatera att det finns ett 30-tal länder med islam som statsreligion och kanske lika många ytterligare med muslimsk majoritetsbefolkning. Det är då lite märkligt att ta del av ideologiska invändningar mot den enda existerande judiska staten, samtidigt som muslimska staters existens inte ifrågasätts. Inte minst med tanke på den världsvida antisemitism med pogromer, förföljelser och judeförintelse som markerat världshistorien. Samt en utbredd islamism som skapar lidande och våld på åtskilliga platser.

Den hebreiska nationens rätt till Eretz Israel är välgrundad ur många aspekter, historiskt, juridiskt, demografiskt, religiöst och demokratiskt. Det judiska folkets band till Eretz Israel, och inte minst Jerusalem, är väldokumenterat i ett stort antal historiska källor. Även den som avvisar den bibliska förankringen måste i ärlighetens namn erkänna Israels historiska rätt.

Redan för 3 000 år sedan etablerade kung David Jerusalem som Israels huvudstad. Hans efterträdare kung Salomo lät bygga Templet och staden blev ett administrativt och religiöst centrum under flera sekler. Detta stöds av arkeologiska fynd från Davids stad och tempelberget.


Det hebreiska folkets traditioner sträcker síg dock ännu längre tillbaka, till Abrahams första besök på platsen, som då benämndes Salem. Senare också det undanröjda offret av Isak på Moria berg, den plats där Salomos tempel sedan uppfördes. Händelserna skildras i den första Moseboken "Bereshit", som är grundläggande i judisk tradition och religion.

Masada, klippfästet och symbolen för judiskt motstånd och martyrskap.. Döda havet i bakgrunden.

Sedan huvuddelen av det judiska folket förskingrats till alla världsdelar, har genom århundradena de hebreiska högtiderna årligen avslutats med bönen, förhoppningen och drömmen “Nästa år i Jerusalem”. Judisk närvaro i Jerusalem, liksom i Galiléen, Judéen och Samarien har fortsatt under årtusendena, men växlat i omfattning under olika makthavare. Efter Bar Kochbaupproret mot kejsar Hadrianus åren 132 - 135 förbjöds judar vistas i eller nära Jerusalem, och Judéen blev i stort helt rensat från judar. Många dödades och andra såldes som slavar. Detta gällde fram till kejsar Konstantins omvändelse till kristendomen på 300-talet. Men först efter det muslimska maktövertagandet år 638 tilläts judar i begränsad omfattning bo, arbeta och tillbe där. De betraktades som "dhimmi", vilket innebar att underordna sig muslimerna och betala en särskild skatt till de styrande.

Efter korsfararperioden, som inneburit mycket av etnisk rensning, fanns det ändå judar i mer än 30 städer. De levde bland annat i Jerusalem, Safed, Hebron, Haifa och Gaza. I "modernare" tid började judar från diasporan, särskilt från östra Europa, bosätta sig i landet. År 1658 startade juden Jacob Hagiz en teologisk skola i Jerusalem. Omkring år 1700 skedde en viss invandring av judar från Europa. Judah ben Samuel och hans efterföljare bosatte sig i Jerusalem och Hayyim ben Jacob Abulafia med grupp i Tiberias. De ville leva sina sista livsdagar i någon av de heliga städerna, såsom Jerusalem, Tiberias och Safed. 8 november år 1720 intogs den Sefardiska synagogan i Jerusalem av muslimer som brände de hebreiska Torahrullarna. Under vissa perioder tilläts de Ashkenaziska judarna visa sig i staden endast om de bar orientaliska kläder. Enligt en, möjligen överdriven uppskattning, fanns vid 1700-talets mitt en judisk befolkning på omkring 10 000. Från de ottomanska myndigheternas sida bedrevs visst förtryck mot främst judarna men också mot de kristna.

Den judiska närvaron i Eretz Israel har alltså aldrig upphört helt efter Josuas intåg med de tolv stammarna efter Moses död. År 1844, för nästan 200 år sedan, var de 7 100 judarna Jerusalems största folkgrupp; muslimerna var omkring 5 000 och de kristna 3 400. År 1876 visade folkräkningen dessa siffror: 12 000 judar, 7 500 muslimer, 5 470 kristna. År 1896 utgjorde de 28 112 judarna majoritet i staden. Där levde då 8 560 muslimer och 8 748 kristna. År 1944 utgjorde judarna en klar majoritet av stadens invånare: De 92 143 judarna var betydligt fler än de 32 039 muslimerna och 27 849 kristna. Detta trots att turkarna mellan 1914 och 1917 hade utvisat 19 000 judar ur staden. Samtidigt var Palestina i söder ett stort ökenområde och i norr till stora delar obeboeliga träskområden där malariamyggen härskade. I dag har hela Israel en befolkning på 10 miljoner invånare, varav 75% är judar och 20% muslimer. Övriga invånare är främst druser och kristna. Jerusalem har år 2025 nästan 1 miljon invånare och av dem är omkring 600 000 judar och 400 000 muslimer. Kristna uppskattas till några 10 000-tal medan drusernas antal i staden är mycket lågt.

FOLKRÄTTEN

Hur förhåller det sig då med det folkrättsliga läget avseende Israel. Inte så få förnekar det judiska folkets rätt överhuvudtaget till Eretz Israel och menar att landet tillhör det arabiska Palestina. Är det inte just den tanken som ligger bakom slagordet “From the river to the sea, Palestine will be free.” Organisationer som Hamas och PFLP har detta som yttersta mål och erkänner därför inte ett judiskt Israel. Händelserna 7 oktober 2023 och det efterföljande Gazakriget måste förstås i ljuset av denna antiisraeliska ställning. Utan att krigsförbrytelser från vare sig Hamas eller IDF- de israeliska styrkorna, får accepteras.

Ett självständigt Palestina har aldrig existerat. Efter korstågstiden fram till 1500-talet var de egyptiska Mamluckerna Levantens härskare.De var ursprungligen slavar från Orienten och från Balkan, men kom att ta makten och erövrade Palestina, Syrien samt delar av Arabiska halvön. Deras välde stod sig till år 1517 då de besegrades av den turkiske sultanen Selim I och under 400 år fram till 1:a världskriget var Palestinaområdet en del av det stora Osmanska riket. Beteckningen Palestinier hade geografisk innebörd, inte etnisk. Invånarna var arabiska och judiska palestinier och tidningen Jerusalem Post, grundad 1932, tog det nuvarande namnet år 1950, efter den israeliska självständigheten 14 maj 1948. Dessförinnan var namnet "The Palestinian Post".

En följd av 1:a världskriget var att det Osmanska storriket styckades i ett antal mindre stater som allteftersom fick självständighet, såsom Jordanien (1922), Syrien (1923), Irak (1932), Saudiarabien (1932), och efter 2:a världskriget Libanon (1946) och Israel (1948).

Israels 1900-talsbakgrund är denna: Efter Osmanska rikets fall erkände Nationernas Förbund i San Remo-resolutionen 1920 det judiska folkets rätt till ett "nationalhem" i Palestina. Med "Palestina" avsågs då nuvarande Israel, Västbanken och Jordanien. Detta konkretiserades först i det brittiska Palestinamandatet 1922. Nationernas Förbund NF (FN:s föregångare) uppdrog åt Storbritannien att underlätta judisk invandring och att främja utvecklingen av judiska samhällsinstitutioner.

Här får man tyvärr notera att britterna mycket illa levde upp till sina skyldigheter, särskilt efter Förintelsen, då man motarbetade judisk invandring och skickade många judiska överlevare till internering på Cypern, i Kap Parim, Famagusta och andra platser. Som om de inte haft nog av koncentrationsläger och förnedring! Agerandet hör tydligt samman med förhållandet till de arabiska ledarna, där man som exempel bör nämna stormuftin i Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, en nära vän till Adolf Hitler. I samband med krigsslutet flydde många nazistledare till Mellanöstern, där de välkomnades i flera olika länder såsom Syrien, Egypten och även Irak. Antisemitismen i dessa länder har en djupt rotad tysknazistisk bakgrund. Det är tragiskt att mandatländerna Frankrike och Storbritannien inte stod upp för Förintelsens offer i högre utsträckning.

STATEN ISRAEL UTROPAS 14 MAJ 1948

Palestinaområdet hade 1921 delats upp i Transjordanien och Brittiska mandatet Palestina. I området öster om Jordanfloden tilläts ingen judisk bosättning. Omröstningen i FN 29 november 1947 resulterade i Resolution 181 som rekommenderade en delning av det kvarvarande Palestina i en judisk och en arabisk stat. Jerusalem, och bland annat Betlehem, skulle vara en internationell zon. 33 länder röstade för, 13 emot och 10 la ned sin röst. Judarna accepterade denna plan medan araberna sa nej. En följd blev våldsamma stridigheter mellan judar och araber. På sätt och vis inleddes ett inbördeskrig mellan judar och araber. Dessförinnan hade arabiska ledare i FN hotat med att ett beslut om en judisk stat skulle medföra stora svårheter och judeförföljelser i de omgivande arabiska länder, där det fanns en relativt stor judisk befolkning. Vilket också skedde och ledde till den judiska "nakban" som kom att motsvara den palestinska, vilken i sin tur ledde till den svåra flyktingsituation som så många alltjämt lider av.

Den 14 maj 1948 utropade David Ben Gurion den judiska staten Israel efter att britterna lämnat sitt Palestinamandat. FNs resolution från november 1947 utgjorde bakgrunden till den nya statsbildningen, fastän ju själva grunden redan lagts genom de internationella besluten år 1920 och 1922, vilka juridiskt övertagits av FN vid dess bildande. Omedelbart gick de omgivande arabländerna till anfall. Arabledares uppmaningar, krigshandlingarna och fördrivning låg bakom tragedin att 750 000 palestinier förlorade sina hem i det som beskrivs som Nakba, katastrofen, nederlaget, och som skapade en alltjämt bestående flyktingtragedi. Vad som sällan uppmärksammas är att ännu fler judar, 800 000 - 1 miljon samtidigt fördrevs från sina hem i de omgivande arabiska länderna.

Kartbild med Israel och dess omgivande arabiskmuslimska grannländer, som uppemot
1 miljon judar flytt eller utvisats från, parallellt med den palestinska Nakbaktastrofen.

Upplopp och massakrer i Palestina under 1900-talet
De grövsta exemplen från båda parter

Innan vi lyfter exempel på våldsdåd och massakrer som båda sidor gjort sig skyldiga till i Palestina och Israel kan det vara av betydelse att uppmärksamma den judiska invandring som till följd av Sionismens födelse vid 1800-talets slut växte allt mer. Med alla parters goda vilja skulle den kunnat leda till en fredlig och fruktbärande samexistens mellan judisk och arabisk befolkning. Landområdena var tillräckligt stora för att tåla en omfattande invandring, inte minst med tanke på de tekniska kunskaper invandrarna förde med sig och som visade sig i blomstrande ökenområden och malariaträskens och -myggens utrotning. Tyvärr ledde istället utvecklingen i en helt annan riktning. Här följer exempel på de grövsta våldsdåden under 1900-talet, som främst drabbat civila israeliska judar och palestinaaraber.

En av de främst ansvariga för uppblossade fientligheter mellan folkgrupperna var Amin Al Husseini som av den brittiska mandatmyndigheten utsågs till Stormufti i Jerusalem, en titel han innehade från 1921 till 1948. Under 2:a världskriget ledde han arbetet "på distans" från Tyskland, dit han tagit sin tillflykt under nazismens beskydd. Senare begav han sig till Egypten och Syrien, varifrån han fortsatte sin kamp mot sionismen och det judiska folket. Det var denne antisemit som ledde angreppen på judar i Jerusalem, Hebron och Safed. Amin Al Husseini var nära vän till Adolf Hitler, Heinrich Himmler, Joseph Goebbels och andra naziledare, samt ivrig understödjare av Förintelsens genomförande, vilket han planerade även för Mellanösterns judiska befolkning. Stormuftin spred judehat och understödde attacker mot judiska samhällen. "Döda judarna varhelst ni stöter på dem" uppmanade han i radiosändningar under och efter 2:a världskriget. Denna antisemitiska propaganda kom att understödjas ytterligare genom ett stort antal nazistiska krigsförbrytare och höga Nazi-tjänstemän som vid 2:a världskrigets slut välkomnades till länder i Mellanöstern, främst Syrien och Egypten men även Irak och andra arabländer, dit de tog sin tillflykt.

Stormuftin Amin Al Husseini i möten med Adolf Hitler 1942 och Heinrich Himmler 1943

Som en bakgrund till den palestinska flyktingkatastrofen "Nakba" bör man också känna till existensen av Plan Dalet (Plan D). Det var en strategi som utarbetades av den judiska försvarsorganisationen Haganah, föregångare till IDF - Israel Defense Forces, i mars 1948. Alltså strax före det arabisk-israeliska kriget. Syftet var att säkra judiska bosättningsområden och kommunikationsvägar inom det blivande Israel. Planen gick ut på att ta kontroll över strategiska områden, säkra gränser och eliminera arabisk militär närvaro. Den gav även direktiv om att "rensa" områden från "fientliga element" vilket innebar att förstöra arabiska byar och fördriva befolkningen, i den utsträckning de kunde utgöra ett hot. Historikern Benny Morris, den främste företrädaren för "de Nya Historikerna", har dock hävdat att denna plan hade ett tydligt försvarssyfte och inte gick ut på att rensa landet från Palestinaaraber, vilket ofta hävdats, bl a av Ilan Pappé, som också räknas bland de "Nya Historikerna". (Se kommentarer nedan.)

Palestinska våldsdåd med många judiska dödsoffer:

- Tel Hai-attackerna i Galiléen januari-mars 1920: 8 judar dödade.

- Nebi Musa-upploppen i Jerusalem april 1920: 5 judiska och 4 arabiska dödsoffer. 244 skadade, flertalet judar. Händelserna ledde till skapandet av Haganah, en militär försvarsrörelse som utvecklades ytterligare efter Jaffaattacken följande år. Ursprunget till dagens israeliska militär IDF.

- Jaffaupploppet 1921: Två judiska 1 maj-demonstrationer urartade och grupperna bekämpade varandra. Detta utlöste den första större arabiska attacken mot judar, vilket resulterade i 47 döda judar. Brittisk polis grep in, vilket då även resulterade i 48 dödade araber. Händelsen kom att allvarligt påverka den brittiska mandatpolitiken.

- Hebron-massakern, 1929: I augusti 1929 utbröt upplopp i Hebron som en del av en större våg av våld över hela Palestina. 67 judiska invånare i Hebron dödades, och 58 skadades, men kunde med hjälp av brittisk militär och polis räddas och föras i säkerhet. De judiska hemmen och synagogorna förstördes. Det flerhundraåriga judiska samhället utplånades och staden blev judefri fram till sexdagarskriget 1967.

- Tiberias-massakern, 1938: Det judiska kvarteret i Tiberias attackerades. Arabiska angripare dödade 19 judar, varav 11 var barn.

- Haifa Oil Refinery-massakern, 1947: Efter att medlemmar av den judiska paramilitära gruppen Irgun kastade en bomb mot en folksamling av arabiska arbetare vid Haifas oljeraffinaderi utbröt våldsamma upplopp. Arabiska arbetare attackerade då judiska arbetare. Omkring 39 judar dödades och dussintals skadades.

- Hadassahmassakern 13 april 1948: var en arabisk hämd för det judiska övergreppet i Deir Yassin 4 dagar tidigare. (Se nedan) En konvoj med judiska läkare, sjuksköterskor, patienter och studenter på väg till sjukhuset överfölls av arabiska soldater och 79 civila dödades. Striden pågick i 7 timmar innan den brittiska mandatstyrkan ingrep och räddade 28 överlevande.

- Gush Etzion-massakern, 1948: 13 maj 1948, dagen före den Israels självständighetsförklaring, attackerades den judiska bosättningen Gush Etzion av arabiska styrkor. Efter att bosättarna kapitulerat, dödades mellan 120 och 150 av invånarna, inklusive kvinnor och barn.

Judiska våldsdåd med många arabiska dödsoffer:

- Balad al-Shaykh-massakern, 1948: Som en hämnd för Haifa Oil Refinery-massakern attackerade den judiska paramilitära gruppen Haganah den arabiska byn Balad al-Shaykh. 70 palestinier dödades.

- Deir Yassin-massakern, 1948: Den 9 april 1948, strax före Israels självständighetsförklaring, attackerade de judiska paramilitära grupperna Irgun och Lehi byn Deir Yassin nära Jerusalem. Antalet offer är omtvistat, men historiker uppskattar att mellan 100 och 120 palestinier dödades, inklusive kvinnor och barn. Händelsen utlöste omfattande rädsla bland den arabiska befolkningen och utgör en av förklaringarna till den palestinska Nakban.

- Tanturamassakern, 22-23 maj 1948: Haganahs Alexandroni-brigad attackerade och ockuperade den palestinska byn Tantura söder om Haifa under judisk-arabiska kriget. Efter byns kapitulation följde avrättningar, byn förstördes och dess invånare fördrevs. Antalet döda varierar i uppskattningar från "dussintals" till över 200. Händelserna är omtvistade efter att ha beskrivits i en masteruppsats vid Haifauniversitetet av studenten Teddy Katz, en uppsats som historieprofessorn Ilan Pappé försvarade. Pappés försvar blev allvarligt kritiserat av andra forskare på grund av starkt ifrågasatt intervjumetodik och källhantering. Nyligen gjorda forensiska fynd tycks bekräfta massakern, om än dess omfattning knappast kunnat klarläggas.

- Lydda-massakern, 1948: Under Operation Dani i juli 1948 intog israeliska styrkor staden Lydda. Det finns rapporter om att israeliska soldater dödade uppemot 200 palestinska invånare. Denna händelse ledde också till att tusentals palestinier tvingades fly från sina hem.

- Kafr Qasim-massakern, 1956: Den 29 oktober 1956 sköt israeliska gränspoliser ihjäl 48 palestinska civila, inklusive kvinnor och barn, i den israeliska byn Kafr Qasim. Offren var på väg hem från sina arbeten och hade inte informerats om att utegångsförbud införts. Händelsen ledde till en rättegång där officerarna fälldes.

NAKBA - Katastrofen

Lördagen den 7 oktober 2023, då Israel firade högtiden Simchat Torah, genomförde terrororganisationen Hamas en massaker i södra Israel. Omkring 1 200 judiska civila och militärer mördades, 252 togs som gisslan och fördes till Gaza och 630 personer skadades svårt och fick sjukhusvård. En av dem som skadades svårt men mirakulöst räddades från massakern var 24-åriga Yuval Raphael, som deltog i Novafestivalen, när massakern bröt ut. Det var hon som framförde Israels bidrag i Eurovisionsfestivalen i Basel, Schweiz i maj 2025, och som då mötte demonstrationer mot sitt deltagande.

Hamasdådet utlöste det fruktansvärda Gazakriget, där nu många oskyldiga kvinnor, barn och åldringar drabbats svårt. När 7-oktobermassakern förklarats som det dåd som utlöste kriget har många hävdat att den händelsen hade sin bakgrund och förklaring i det palestinska Nakba för snart 80 år sedan, då omkring 700 000 araber fördrevs från sina hem. Den förklaringen behöver granskas närmare. Dels har, som här påvisats, båda sidor i konflikten gjort sig skyldiga till vålds- och terrordåd genom historien. Dels är den judiska "Nakban" minst lika omfattande som den arabiskpalestinska.

Den historiska forskningen har visat att palestiniernas flykt från Israel har en komplex förklaring. En ursprunglig förklaring till flyktingtragedin, som också noteras i FN-rapporten 1951 (The Arab Refugee Problem - How it can be solved), är att arabiska ledare uppmanade befolkningen till flykt för att inte hindra anfallskriget mot judarna, då dessa skulle kastas i havet och staten Israel förintas. Detta var också länge det officiella Israels förklaring till flyktingsituationen. De s k Nya Historikerna har förändrat denna ensidiga bild och visat på hur israeliskt våld, förtryck och fördrivningar utgör en viktig bakgrund till den palestinska katastrofen. Förgrundgestalter har bl a varit professorerna Benny Morris och Ilan Pappé. Dessa två har dock kommit i motsättning till varandra. Morris betraktas av de flesta som den mest tillförlitlige, eftersom han är noga med källor och fakta, samt är beredd att revidera sina ståndpunkter efter nya insikter. Pappé å andra sidan anklagas både för slarv med källor och för starka politiska vinklingar, vilket han även själv medgivit.

Vad många svenskar tycks omedvetna om, och vad som sällan uppmärksammats av internationella organisationer som FN, är den motsvarande judiska flyktingkatastrofen, då närmare en miljon judar från Mellanösterns muslimska länder fördrevs eller tvingades fly från sina hemländer. Trots flertusenåriga rötter i t ex Egypten, Marocko, Irak, Jemen, Syrien. Efter svåra trakasserier och hot från myndigheter och lokalbefolkning bröt de upp och tog i flertalet fall sin tillflykt till Israel. Deras hem och tillhörigheter beslagtogs utan minsta ersättning. Detta nämns i stort sett aldrig då det talas om palestinsk flyktingtragedi, inte ens av FN, som uppenbarligen är partiskt när det gäller den palestinsk-israeliska konflikten.

Antalet judiska flyktingar och ursprungsland

Irak: 120 000 - 135 000
Jemen: 45 000 – 50 000
Marocko: 260 000
Algeriet: 140 000
Tunisien: 100 000
Egypten: 75 000
Libyen: 38 000
Syrien: 30 000
Libanon: 20 000
Iran: 80 000 – 140 000

Skillnaden mellan de båda flyktinggrupperna är att flertalet bland de judiska offren integrerades i Israel medan de arabiska offren hamnade i en bestående flyktingsituation. Deras flyktingskap har dessutom ärvts av efterkommande generationer, så att antalet nu uppgår till omkring 6 miljoner. FN:s beryktade UNWRA anklagas av många för att ha misskött sitt uppdrag och snarare bidragit till ett bestående elände än till lösningar på Nakbakatastrofen. Skillnaden mellan denna flyktingsituation och läget för många övriga flyktingar i andra delar av världen är stor. FN:s flyktingorganisation UNHCR arbetar på ett helt annat sätt än UNWRA, den palestinska motsvarigheten. Synen på rättvisa och integration tycks vara av helt olika verkligheter.

Inte så sällan beskrivs Israel med begrepp som apartheid, folkmord och etnisk rensning. Det finns anledning till kritik när det gäller orättfärdig bosättningspolitik och diskriminering i Judéen och Samarien. Det är områden som numera benämns som Västbanken, och som efter kriget som följde på den israeliska statsbildningen, likt östra Jerusalem, illegalt ockuperades av Jordanien. Områden som av FN och världssamfundet omnämns som ockuperade av Israel efter sexdagarskriget i juni 1967. Den tidigare arabiska ockupationen benämndes inte med samma fördömande. Inte heller uppmärksammas den etniska rensning som genomfördes i dessa områden och särskilt i östra Jerusalem, liksom i de arabiska länderna. Ytterst få judar lever idag i dessa länder som hade judisk befolkning sedan lång tid. I det FN-godkända Israel lever däremot närmare 2 miljoner araber, omkring 20% av landets invånare, med medborgerliga rättigheter.

I Israel råder demokratiska förhållanden, där arabiska medborgare och andra minoriteter har samma juridiska rättigheter som majoritetsbefolkningen, med representation i såväl Knesset (det israeliska parlamentet), som regeringen. Formell rättssäkerhet råder i landet. Kritik mot israeliska myndigheter är dock berättigad för faktiska orättvisor som berör resurser, markförhållanden och representation. Tyvärr har man även nedgraderat det arabiska språket så att det inte längre har samma officiella ställning som tidigare. Arabiskan har nu sämre ställning i Israel än vad t ex Jiddisch och Romani Chib har i Sverige. Detta efter en omstridd lagändring år 2018. Tidigare var det officiellt språk vid sidan av Hebreiskan. Till saken hör dock att det hebreiska språket inte har officiell ställning i något land utanför Israel. Även om situationen inte är jämförbar, kan dock Sverige, europeiska länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, knappast slå sig för bröstet. Romer, samer, invandrare från utomeuropeiska länder har långt ifrån undgått diskriminering och orättvisor hos oss. För att inte tala om den rådande situationen för minoriteter i de omgivande muslimska länderna, som i allmänhet varit långt värre och diskriminerande. Att anklaga Israel för apartheid och samtidigt tiga när det gäller dessa förhållanden i övriga Mellanöstern är inget annat än ett stort hyckleri.

JERUSALEM SOM ISRAELS HUVUDSTAD

Bild från Gamla staden i Jerusalem där judisk närvaro var förbjuden under den palestinska ockupationen 1948-1967.

Den 19 maj 2025 fälldes Sveriges Radio av Granskningsnämnden för Radio och TV därför att man i ett nyhetsprogram i Ekot omnämnt Jerusalem som Israels huvudstad, utan att samtidigt markera att detta är en omstridd situation. Sverige har, liksom FN och många länder inte erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. En första fråga man då kan ställa är varför utomståendes erkännande ska ha sådan betydelse för vad som är en stats huvudstad, oberoende av den aktuella statens eget beslut. Israels parlament, "Knesset", liksom dess regering och landets Högsta domstol har sitt säte i Jerusalem och sedan 5 december 1949 har man förklarat att detta är landets huvudstad.. Det kan dessutom ifrågasättas om begreppet "huvudstad" överhuvudtaget har en internationellt rättslig definition. Granskningsnämndens beslut är därför inte självklart juridiskt korrekt.

Jerusalem betraktas som en helig stad av både judar och muslimer. För kristenheten har staden också stor plats, eftersom det var där Jesus korsfästes och uppstod. I staden finns kyrkor, moskéer och synagogor, men av det judiska templet återstår ingenting. Västra muren, Klagomuren (se bilden överst), är en del av den stödmur som på kung Herodes tid uppfördes till tempelområdet. I den hebreiska Bibeln, Tanakh, omnämns Jerusalem närmare 700 gånger samt namnet Sion omkring 150 gånger. I Koranen finns inte staden omnämnd överhuvudtaget, förutom möjligen vid ett tillfälle, som enligt en senare tolkning av Sura 17, syftar på Muhammed. Under sin nattliga himmelsfärd, ska han, enligt denna tolkning av versen, ha färdats från Mekka till platsen för Al-Aqsamoskén på Tempelplatsen. Denna tolkning, som är den vanligaste, har dock ifrågasatts av forskare som egyptiske Koranläraren Muhammed Al Buti som hävdar att platsen istället var Yathrib (Medina). Att Jerusalem, utifrån judarnas heliga skrifter har stor traditionell och religiös betydelse för Israel som nation är uppenbart. Därav den årliga bönen och förhoppningen under Diasporan: "Nästa år i Jerusalem!"

FNs resolution 181 från 29 november 1947 var en rekommendation, inte ett juridiskt beslut. Denna rekommendation innebar dels att Jerusalem skulle ha en särskilt internationell status under FNs övervakning och dels att stadens invånare skulle ha fulla medborgerliga rättigheter. Resolutionen godkändes av de judiska ledarna, men avvisades av arabländerna, som istället den 15 maj 1948 inledde ett anfallskrig i syfte att tillintetgöra den just utropade israeliska nationen. Kriget ledde till att den jordanska armén erövrade och ockuperade östra Jerusalem samt landskapen Judéen och Samarien. Samtliga judar inom dessa områden dödades eller fördrevs, en fortsättning av nazismens förintelseplan. De judiska synagogorna och gravplatserna förstördes. Total etnisk rensning! "Juden raus!"

Sexdagarskriget i juni 1967 medförde att Israels armé erövrade och besatte de områden som Jordanien ockuperat illegalt under 19 år, Israel agerade annorlunda än vad den arabiska ockupationsmakten gjort. En fristående diskussion är den bosättningspolitik som genomförts sedan Israel tog över dessa områden. Självklart kan övervåld mot och fördrivning av tidigare bosatta i området inte tolereras. Men vad gäller själva Jerusalem kan konstateras att där judar tidigare var förbjudna att närma sig sina heligaste platser såsom Tempelområdet, tilläts nu den arabiska och muslimska befolkningen tillträde. Religionsfrihet råder och de muslimska byggnaderna, inklusive Al Aqsamoskéen som byggts på tempelruinerna står kvar och är tillgängliga för de islamska bekännarna.

Mot bakgrund av Israels agerande, i skarp kontrast till den tidigare palestinska ockupationen, är det svårt att förstå att den judiska nationen alltjämt förnekas rätten till full tillgång till sina heliga platser och traditioner, vilka inkluderar arvet efter patriarkerna Abraham, Isak och Jakob samt kungarna David och Salomo. Sedan urminnes tider har Jerusalem varit det hebreiska folkets huvudstad. Varför ska nu detta ifrågasättas av rädsla för dem som vägrat följa FNs rekommendation avseende landet och staden? Ett odelat Jerusalem bör omedelbart erkännas som den judiska nationens legala huvudstad. Ett "Östra Jerusalem" har ingen historisk grund utan är enbart resultat av en illegal palestinsk ockupation i strid mot FNs resolution 181.

De båda utsatta folken, judarna och de arabiska palestinierna borde dock kunna leva i fred med varandra. Gränsfrågorna är svåra och långtifrån självklara. Omvärlden, inklusive FN och dess palestinska flyktingorgan UNWRA, har dock knappast gjort sitt bästa för en verklig lösning av Mellanösterns svåra dilemma, utan snarare bidragit till dess fortbestånd.

Länkar till övriga sidor med Israelanknytning:

Om obalanserad propaganda
Om antisemitism och förintelsen
Två tankar om ett ifrågasatt Israel (en predikan utifrån Jesaja 35)
Om kristen pacifism

Bilderna på denna webbsida är AI-genererade
(förutom två svartvita med Stormuftin)
30 juni 2025 / Kenneth Hermansson
(uppdatering sker fortlöpande)