JAG VÄGRAR BÄRA VAPEN!
När jag var 18 år och inkallats till mönstring i Jönköping, vägrade jag bära vapen, med min kristna tro som motivering. Jag kallades till förhör, där jag fick redogöra för min tro och varför jag inte ville bära vapen. Intervjuaren var en vänlig, något äldre man, som ställde både enkla och svårare frågor. Naturligtvis hade jag förberett mig inför utfrågningen. Genom att läsa i Bibeln, ta del av några böcker och lyssnat till kristen undervisning.
De flesta frågorna lyckades jag besvara utan problem. Men när jag ställdes inför krigen i Gamla Testamentet och hur jag såg på dem, svarade jag att de var Guds vilja. Det var naturligtvis fel svar och statens representant, som tillika var pastor inom Svenska Missionsförbundet, hjälpte mig genom att förklara att det var Gamla Testamentet och att jag borde hålla mig till Nya Testamentet. Nåväl, jag fick ändå godkänt, och året senare, efter studentexamen, ryckte jag in som vapenfri brandman på Arlanda flygplats för någon månads utbildning, innan jag placerades på ett par norrländska flygplatser.
-
Arrangerade bilder, förstås. Vid riktig utryckning bar vi hjälm.
Men då hade vi ju inte känts igen. ;-)
När jag skriver detta sommaren 2025, har det gått ganska precis 60 år sedan jag påbörjade brandtjänsten i Umeå. Det var ganska många kristna ungdomar som vägrade vapen på 1960-talet. Inte så sällan stöter jag på någon som berättar att han nu tänkt om och kanske inte skulle vägra vapen idag. Det har förvånat mig mycket. Rimligen har jag själv mognat genom åren och ändrat uppfattning i olika frågor. Men när det gäller min förståelse av den kristna tron och dess syn på våld, vapen och dödande står jag fast vid det jag lärde i min tidiga ungdom. När 80-årsdagen närmar sig kallar jag mig fortfarande vapenvägrare på kristen grund, eller kristen pacifist. Inte kan man som lärjunge till Jesus bruka dödande våld mot en medmänniska, oberoende av om denne kallas fiende eller ej. Här ska jag försöka ge några av mina argument för fortsatt vapenvägran. Min tro, som jag är övertygad om står på biblisk grund, innebär dock inte att jag dömer dem som har en annan uppfattning och som inte delar min förståelse av Jesusorden och Nya Testamentets lära. Men jag anser att deras argument inte håller måttet!
1. VARFÖR JAG MENAR ATT VAPENBÄRARE HAR FEL
Jag börjar med att försöka bemöta några vanliga argument om att en kristen visst bör bära vapen för att skydda sin familj och sitt land.
1.
I Romarbrevet 13 skriver Paulus att Överheten är en Guds
tjänare och inte bär sitt svärd förgäves.
Därför ska man inte vägra vapentjänst utan tjäna
sitt fosterland.
Min invändning: Det handlar här om Överheten. Inte
om lärjungen eller den kristna församlingen. Statens roll är
inte densamma. Jesus sa: "Mitt rike
är inte av den här världen." Johannes
18:36 Hur skulle då ett erkännande av statens rätt till
våldsutövande kunna betyda att lärjungen och församlingen
har rätt att bära svärd? I Romarbrevet 12, alltså kapitlet
före, skriver Paulus att kristna aldrig ska hämnas, utan övervinna
det onda med det goda. "Om din fiende
är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig,
ge honom att dricka. Gör du det samlar du glödande kol på
hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda
med det goda." Rom. 12:20-21 Det är
dessa apostlaord som precis föregår avsnittet om överheten.
Sedan
kan man ju undra om Paulus ord verkligen tolkas rätt av dem som använder
dem i argumentationen mot vapenvägran. Paulus blev senare själv
dödad genom "överhetens svärd". Var det rätt
av kejsaren i Rom att göra så? Skulle en kristen bödel i kejsarens
tjänst acceptera överhetens order att halshugga aposteln? Att Överheten
beskrivs som Guds tjänare, betyder inte att den alltid handlar rätt.
Tvärtom! I Uppenbarelseboken är beskrivningen snarare den motsatta,
och den romerska staten utmålas som det onda Babylon i opposition mot
Guds rike.
2.
Jesus sa till sina lärjungar att köpa svärd
för att ta med sig inför påskens händelser.
Vad var syftet, varför sa Jesus så? Är inte innebörden
i denna händelse av symbolisk betydelse? Jo, för Jesus säger
själv i Lukas 22:37 att det sker för att uppfylla Skriften,
Jesaja 53:12. Han ska räknas bland förbrytare.
Det är förbrytarna som bär svärd. Inte de rättfärdiga.
Det är särskilt Petrus som bevisar detta då han med svärdet
hugger av örat på Malkus, översteprästens tjänare.
Jesus griper in och helar den skadade mannen. Händelsen understryker
att Jesus befann sig mitt bland förbrytarna då han tillfångatogs.
När Matteus skildrar samma händelse, återger han Jesu ord
till Petrus: "Stick ditt svärd
i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd."
Lukas 22:52
Att utifrån denna händelse försvara lärjungars bruk av
vapen är ganska fantasifullt, för att inte säga orimligt. Den
argumentationen är ohållbar.
3.
Jesus använde våld då han drev ut månglarna
ur templet.
Men gjorde han verkligen det? Ingenstans står skrivet att Jesus använde
våld mot någon enda människa. I Johannesevangeliet 2:13-17
berättas att Jesus gjorde en piska av rep och drev ut både människor
och djur ur templet. Han välte borden och kastade pengarna som fanns
där. Men det sägs inte att han slog någon med piskan eller
ens rörde vi någon.
De tre synoptiska evangelierna nämner inte piskan, men noterar att han välte växlarnas bord liksom duvförsäljarnas bänkar. Matteus 21:12.13, Markus 11:15-17 och Lukas 19:45-46. Jesus bröt inte mot den ickevåldsprincip han ofta visade på. Han slog inte någon, och dödande våld var definitivt uteslutet. För sådant hade för övrigt knappast en piska räckt till. Jesu agerande syftade till att rensa templet, hans Faders hus, som utsatts för månglarnas kränkning och skymf. Inte att skada någon.
Att
utifrån denna berättelse argumentera mot vapenvägran eller
pacifism håller alltså inte heller. Argumenten mot vapenvägran
och pacifism börjar tryta. Eller hur!
4.
Romerska officerare som mötte Jesus och Petrus ombeds
inte lämna sitt militära yrke.
Men hur vet vi det? Berättelserna i Matteus 8:5-13, Lukas 23:47,
Apostlagärningarna kapitlen 10 och 16 säger ingenting om
vad som hände dessa officerare efter deras möten med Jesus eller
apostlarna. Där råder tystnad, och tystnadens argument är
aldrig godtagbara. Vid ett tillfälle prisade Jesus den romerske officeren
för hans tro, som stod i kontrast till många judars. Men det var
väl knappast hans soldattjänst som prisades? När det gäller
Kornelius får vi inte veta något om vad som hände efter att
han och hans familj kommit till tro och blivit döpta. Samma med fångvaktaren
i Filippi.Vad hände med honom efter hans omvändelse? Det vet vi
inte. Återigen: Tystnadens argument håller inte måttet.
Eller hur!
Det finns inte några kända exempel på att den första tidens kristna brukade vapen eller kunde tänka sig att döda någon. Undervisningen, inte bara i Nya Testamentet, utan också av apostlarnas efterträdare och de kristna ledarna under hundratals år, så länge församlingen stod fri från staten, var att inte döda, bruka våld eller gå in i militärtjänst.
Så
Nya Testamentets berättelser om romerska officerares möten med Jesus
eller de kristna innebär aldrig ett godkännande av vapenbruk. Inte
heller den efterföljande kyrkohistorien under 300 år. Samma förståelse
av Evangeliet och Fredsbudskapet hade mina anabaptistiska fäder, vilket
kan vara värt att påminna om så här 500 år efter
det första baptistdopets genomförande i Zürich i januari 1525.
5.
Israel erövrade det utlovade landet genom att i krig besegra
sina fiender.
Det var den frågan jag inte klarade av att besvara som 18-åring.
Det gör jag antagligen inte nu heller, enligt mångas uppfattning.
Fast i min förberedelse inför förhöret 1964 hade jag missat
Herbert Axelsons skrift Varför vägra vapen? (ÖMs förlag
1948) Axelson tar nämligen upp frågan om Israels krig i GT. Han
påminner om att vid flera tillfällen berättas att Israel handlade
helt emot Guds vilja, men att Herren gav efter och tillät detta. Exempel
är folkets begäran att få en kung, vilket enligt Gud betydde
att de förkastade honom. Gud tillät, märkligt nog, att folket
gjorde fel. 1 Samuelsboken 8:7 Varför? Eftersom Gud för oss
är ogripbar går det inte att förklara, bara acceptera som
en realitet i GT.
Ett annat exempel är frågan om äktenskap, där Gud trots
dess ursprungliga avsikt, godtog att Mose i vissa situationer upprättade
skiljebrev. Matteus 19:3-8. Tempelbygget var inte heller Guds ursprungliga
plan, men han tillät det. Inte var det Guds vilja att slaveriet skulle
existera bland människorna. Knappast heller att polygami skulle finnas.
Ändå lät han dessa företeelser regleras i den mosaiska
lagen. Märkligt! Israels krig var verkligen inte Guds egentliga och ursprungliga
vilja. Är det inte så man rimligast förstår uppmaningen
genom Mose i 2 Moseboken 14:13-14. Gud hade en bättre lösning
i beredskap. Så mitt svar i intervjun var helt felaktigt. Israels krig
i GT var inte Guds vilja. Det var en nåd att jag ändå
blev godkänd och fick göra vapenfri tjänst. Mitt okunniga svar
och min usla bibeltolkning till trots!
Jesus tolkar GT, den hebreiska Bibeln, i sin bergspredikan så att det
våld som beskrivs från Israels historia måste förstås
på ett helt nytt sätt. Det räcker med att påminna om
hur han omformar uttrycket "Öga
för öga och tand för tand" till dessa
ord "Jag säger er: Stå inte
emot den som är ond utan om någon slår dig på den högra
kinden, så vänd också den andra åt honom."
Matteus 6:39.
Några verser senare, Matteus 6:43-44: "Ni har hört att det är sagt Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er Älska era ovänner och be för dem som förföljer er." Så jag får hålla med min intervjuare under vapenfriförhöret om att vi nog måste lära oss förstå Gamla Testamentets texter utifrån Jesu tolkning och förklaring i Nya Testamentet. Annars hamnar vi vilse och begår våld på Evangeliet.
Sedan ska vi inte glömma att Messias redan i Gamla Testamentet, hos profeten Jesaja 9:6-7 beskrivs som Fredsfursten. Att han av Sakarja i kapitel 9 vers 9 förutsägs rida in i Jerusalem på en fredssymbol, en åsna, en åsninnas föl. Hur kan en efterföljare till honom ta till vapen, vare sig det rör sig om krig, eller överfall eller någon annan farlig situation. Fredsfurstens lärjungar kallas att gå i Fredsfurstens spår.
"Se din Konung kommer till dig, rättfärdig
och segerrik är han.
Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnans
föl." Sakarja 9:9
6.
En ofta upprepad fråga till vapenvägrare är denna: "Om
någon du älskar, t ex i din familj, hotas till livet, är du
då inte beredd att ta till vapen för att rädda
den du har kär. " Det är en av de frågor som John
H Yoder tar upp i sin bok ”Vad gör du då?”
Hur jag svarade 1964, minns jag inte. Men så här vill jag svara
idag:
- Det är en hypotetisk situation som troligen aldrig
kommer att inträffa.
- Militärtjänst är inte inriktad mot att förbereda
för en liknande kriminell situation, utan för en krigssituation
där fienden knappast kommer nära, utan förblir helt anonym
och avlägsen.
- Genom att jag vägrat vapen kommer jag inte att ha
tillgång till ett sådant och frestas därför aldrig av
möjligheten att oskadliggöra den som hotar min älskade.
- All erfarenhet visar att tillgång till vapen inte
minskar, utan tvärtom ökar risken för dödande. Det är
därför betydligt farligare för mig och den jag vill skydda
om jag tar till vapen. Jag skyddar bäst min familj genom att vägra
vapen, inte genom att bära vapen.
Som 18-åring under vapenfriförhöret kunde jag inte besvara alla frågor och det kan jag förstås fortfarande inte. Men måste jag kunna det? Mina svar på invändningar här ovan är kanske inte tillräckligt bra. Men räcker det inte med att väga olika argument mot varandra och fatta beslut efter det som väger tyngst. Naturligtvis gör det. Med det resonemanget som bakgrund anser jag det vara mycket tydligt att Jesu och apostlarnas liv, död och bokstavliga undervisning väger mycket tyngre än enstaka ord och texter som kräver mer eller mindre omfattande och fantasifull tolkning för att kunna försvara en motsatt förståelse.
2. VARFÖR JAG VÄGRAR VAPEN
Här
vill jag nu lyfta fram några, i mina ögon, viktiga argument för
att jag som Jesustroende kristen måste vägra bära vapen och
avstå från våld mot min nästa och medmänniska.
Oavsett om denne beskrivs som vän eller fiende!
1.
Nya Testamentet upprepar det femte budet ett antal gånger: "Du
skall icke dräpa." Matteus 5:21; 19:18; Markus
10:19; Lukas 18:20; Romarbrevet 13:9. Ja, jag vet att orden för döda
och dräpa inte är samma. Frågan är dock om dödandet
i krig inte är detsamma som att dräpa? Men budordet pekar främst
på den respekt för livet som Gud förväntar sig av sin
egen avbild, människan. Livet är heligt.
2.
Jesus säger till mig genom Nya Testamentet: "Älska
dina fiender och be för den som förföljer er."
Matteus 5:44. Samt "Älska
din nästa som dig själv." Också
det ett citat från GT: 3 Mosebok 19:18. Fyra gånger upprepas
denna Jesusbefallning i NT: Matteus 19:19; 22:39–40; Markus
12:31; Lukas 10:27. Kan man döda den man ska älska som
sig själv? Det är verkligen inte rimligt.
3.
Genom liknelsen om den barmhärtige samariern förklarar Jesus att
varje medmänniska är min nästa, oavsett språk,
genetisk bakgrund eller religion. Lukas 10:25-37. Samarierna betraktades
med förakt av många judar. De var en annan folkgrupp och hade en
förvanskad religion. Men när Jesus förklarar begreppet "nästa"
pekar han på relationen mellan jude och samarier. Här var ju samariern
faktiskt ett föredöme. Det var han som grep in och räddade
den annars dödsdömde juden, som både prästen och tempeltjänstemannen
nonchalerat. Tänkvärt, särskilt i vår tid med så
mycket egoism, främlingsförakt och extrem nationalism! Den eljest
föraktade visade sig här vara den barmhärtiga nästan.
4.
Den gyllene regeln utesluter våld mot andra människor.
"Därför, allt vad ni vill
att människorna skall göra er, det skall ni också göra
dem. Detta är lagen och profeterna." Matteus
7:12. Är detta Jesu bergspredikans höjdpunkt? Denna regel finns
ju även i andra traditioner och religioner, men då oftast i den
negativa ordformen: - Gör inte mot andra det du inte vill att de
ska göra mot dig! Jag vill inte att någon ska bruka våld
mot mig och då kan jag naturligtvis inte heller bruka våld mot
någon annan. Jag vill inte att någon ska skada mig och då
kan jag orimligen, som kristen, tänka mig att döda någon annan.
Den regel Jesus ger oss går ännu längre och uppmanar till
godhet och barmhärtighet i varje livssituation.
5.Genom sitt liv och sin död på korset ger Jesus ett exempel för var och en som vill efterfölja honom. När jag läser i Nya Testamentet om de första kristna ser jag hur de tog till sig detta bokstavligt, även när det ledde till matyrskap. I Filipperbrevet 2:5 uppmanar oss aposteln Paulus: "Var så till sinnes som Kristus Jesus var." Kan man tänka sig Jesus med pistol eller geväri handen? Redo bakom en kanon eller granatkastare för att beskjuta människor från en annan nation?
Hade inte de första århundradenas kristna förstått Jesus
rätt, när de vägrade våld och när de lät sig
marteras i sin vägran att avsäga sig tron på Jesus som Herre?
Som till exempel Stefanus, stenad utanför Jerusalem
omkring år 35. Ignatius av Antiochia, kastad till vilddjuren
på arenan i Rom år 110. Polykarpos av Smyrna
bränd på bål och halshuggen med svärd år 155.
Blandina, den kristna slavinnan, torterad, kastad för vilddjur
och slutligen avrättad med svärd i Lyon år 177. De unga mödrarna
Perpetua och Felicitas, också de efter
grym tortyr till slut halshuggna med svärd på amfiteatern i Kartago
år 203. Samt tusentals övriga martyrer i sin bekännelse av
Jesus som vår ende Herre! Har vår tids kristna bättre förstått,
tolkat och efterlevt Jesu ord och befallningar än dessa tidiga Jesuslärjungar?
Knappast!
6. Jesus säger i Matteus 5:38-39: "Ni har hört att det är sagt: 'Öga för öga, tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom." Observera att kindvändandet är en aktiv handling. Det rör sig alltså inte, som många menar, om passivitet inför ondskan. Utan om ett annorlunda sätt att bemöta den. Inte så sällan dessutom mer effektivt! Inte minst i ett längre perspektiv.
En annan vanlig invändning är, att eftersom vi knappast följer fortsättningen av Jesu bergspredikan (Matteus 5:40-41), att också ge bort "manteln" när någon kräver att få vår "livklädnad", eller att frivilligt "gå två mil" med den som tvingar oss att "gå en mil", så följer vi inte heller uppmaningen att vända andra kinden till. Med andra ord, om vi inte lyder Jesus i allt, behöver vi inte bry oss om hans ord överhuvudtaget. En märklig och orimlig inställning hos den som tror på Jesus!
7.
"Låt dig inte
besegras av det onda utan besegra det onda med det goda säger Paulus."
(Romarbrevet 12:21). De som hänvisar till Jesu befallningar, och
de första kristnas exempel, beskrivs ibland som orealistiska och naiva.
Kalla oss gärna det. Men är det inte snarare naivt att tro på
vapen som beskydd mot ondskan? Kortsiktiga vinster brukar sällan löna
sig i längden. Den barnsliga gudstron och tilliten till Gud står
sig alltid i det långa loppet. Det onda ser ut att vara vid makten.
Men till slut segrar det goda. Gud finns på sin tron, om vi ska tro
budskapet från Bibelns sista bok.
8.
"Man måste
lyda Gud mer än människor",
enligt apostlarnas uttalanden i Apostlagärningarna 4:19. De lät
inte överhetens befallningar råda, när dessa stred mot lärjungarnas
Jesustro. när den världsliga makten handlade i opposition mot Guds
Ord och Evangeliet. De fängslades hellre än att gå maktens
män till mötes. Istället för att lyda överheten,
då denna trotsade deras övertygelse om Jesus som Herre, blev de
alltså hellre
martyrer.
3. FÖREBILDER OCH HJÄLTAR SOM SAGT NEJ TILL VÅLDET
Här
följer nu ett stort antal exempel på hjältar och grupper genom
tiderna som sagt nej till våldet utifrån sin tro och bekännelse,
inte sällan ända in i martyrdöden:
Polykarpos av Smyrna (ca 69–155)
Lärjunge till aposteln Johannes, senare biskop i Smyrna. Han vägrade
att avsäga sig sin tro eller bära vapen trots hot om döden.
Dog som martyr genom att brännas på bål. Hans lugna, fredliga
inställning har blivit ett föredöme för Jesustroende i
alla tider.
Blandina (död 177)
En slavkvinna i Lyon som led flera tortyrmetoder utan att förneka sin
tro eller använda våld. Hon uppvisade stor inre fred och mod i
sitt lidande. Blandina utsattes för grym tortyr under flera dagar i en
romersk arena. Trots svåra lidanden och fysisk försvagning vägrade
hon att avsäga sin kristna tro eller förbanna Jesus. Hon svarade
aldrig med vrede eller våld, utan visade en stark inre fred och förlåtelse.
Blandina förnekade inte sin tro, och svarade inte med hat eller våld.
Hennes lugn och uthållighet under tortyren blev ett levande exempel
på Jesu ord om att älska sina fiender och inte hämnas.
Perpetua
och Felicitas (döda 203)
Två unga kvinnor i Kartago som vägrade ge upp sin kristna tro.
Perpetua, en ung kvinna och mor, visade stort mod men använde aldrig
våld. Under en period av förföljelse greps de båda för
sin tro.De led martyrdöden i en arena, för sitt freds- och trosvittnesbörd.
Trots hot om döden vägrade de avsäga sig Kristus. Perpetua,
som nyligen blivit mor, valde hellre martyrdöden än att svika sin
Jesus.
Perpetua skrev en dagbok från fängelset där hon uttrycker sin fasta tro, frid och hopp. Hon beskriver hur hon bad för sina plågoandar och inte kände någon bitterhet. Felicitas födde sitt barn i fängelset och dödades kort därefter tillsammans med Perpetua i arenan. Både Perpetua och Felicitas förkroppsligade Jesu uppmaning att älska även sina fiender och att bära sitt kors med frid och uthållighet. De vittnade med sitt liv och sin död om den Herre de följde.
Tertullianus,
ca 155–ca 220 e.Kr.) Han är känd för sin strikta
hållning mot deltagande i militärt våld och krig. Kristna
måste avstå från militärtjänst eftersom våldet
strider mot Jesu undervisning om kärlek och icke-våld. Tertullianus
uttryckte tydligt att Jesustroende inte får bära vapen eller döda
andra, utan istället följa sin Herres exempel av kärlek och
förlåtelse. En kristen ska bära sitt kors och lida snarare
än att utöva våld.
Origenes, (ca 185–ca 254 e.Kr.) Origenes betonade att det kristna
livet ska präglas av fred och kärlek. Han undervisade att Guds rike
är andligt och inte baserat på jordiskt våld eller militär
makt. Han menade att den kristne inte ska använda våld för
att försvara sin tro eller sig själv, utan att man ska vända
andra kinden till, i enlighet med Jesu undervisning. Origenes erkände
att den sekulära makten kan använda våld för rättvisa
och ordning, men att kristna själva inte ska delta i detta våld.
Han skiljde alltså på den världsliga statens våldsmonopol
och den kristne lärjungens uppgift att följa Jesu fredsbudskap.
Martin av Tours, (ca 316–397) En romersk militär som omvändes
till kristen tro. Han kan beskrivas som en av de tidiga kristna pacifisterna
genom sin handling och sin övertygelse. Efter sin omvändelse vägrade
han delta i strid och sa, enligt historikern Sulpicus Severus: "Jag är
Kristi soldat. Jag får inte strida." (“Christiani sum, pugnare
mihi non licet.”) Han fängslades för sin vapenvägran
men blev frisläppt efter krigsslutet. Senare blev han munk och så
småningom biskop i franska Tours.
Martin har omnämnts som den första samvetsvägraren i europeisk
historia med ett kristet motiv.
Sankt Ambrosius av Milano (ca 340–397) Påverkade
tidig kristen etik och var en stark förespråkare för fred.
Var dock mentor till Augustinus som utvecklade en lära om rättfärdigt
krig. Ambrosius konflikt med kejsar Theodosius I är omtalad. Efter massakern
i Thessaloniki (ca 390), då kejsaren låtit döda tusentals
civila, vägrade Ambrosius att ge honom nattvarden förrän han
visat verklig ånger. Kejsaren böjde sig och kyrkans makt stärktes
över staten. På gott och ont!
Hildegard
av Bingen (1098–1179) Mystiker och teolog som betonade Guds
fred och harmoni i skapelsen. Hennes skrifter inspirerade till fred och moralisk
renhet.
Fransiskus av Assissi,(ca 1181/1182–1226) Stark förespråkare
för fred och icke-våld. Han predikade kärlek till både
människor och djur, och försökte medla fred även under
korstågen.
Michael Sattler (ca. 1490–1527) och Jakob Hutter
(ca. 1500–1536)är exempel på två ledande anabaptister
som gick i martyrdöden för sin tro och Jesusefterlevnad. Anabaptisterna
var konsekventa i tillämpandet av absolut pacifism. De avvisade allt
våld, oavsett orsak. De vägrade delta i krig eller strider. De
trodde att den som följde Jesus inte kunde bruka svärdet för
att försvara sig själv, sin egendom eller sin tro. Våld var
för dem oförenligt med den kristna kärleksprincipen.
William
Penn, (1644–1718), grundade Pennsylvania som en plats för
religiös tolerans och fredlig samexistens. Han förespråkade
starkt icke-våld, rättvisa och demokratiska principer. Hans brev
och skrifter betonade fred som ett kristet budskap och en social nödvändighet.
Arbetade för fredliga relationer med ursprungsbefolkningen (indianerna)
och för rättvisa lagar.
George Fox, (1624–1691) En av de första som tydligt
predikade kristen icke-våldsprincip och pacifism.
Lärde ut att den Helige Ande ger en inre ledning till fred och rättfärdighet.
John Woolman, (1720–1772), Tidlös förespråkare
för avskaffande av slaveriet och pacifism.
Betydande tidig amerikansk abolitionist. Hans skrifter om fred, rättvisa
och enkel livsstil har haft stort inflytande på senare pacifiströrelser.
William
Wilberforce (1759–1833) Hans kristna tro och övertygelse
låg till grund för hans engagemang i social rättvisa och humanitet.
Arbetade i decennier för att få igenom lagstiftning mot slavhandel
och slaveri.
Hans insats var avgörande för att slaveriet så småningom
skulle avskaffas i Storbritannien (Slavery Abolition Act 1833, samma år
som han dog). Var en central figur i den evangelikala väckelsen i England
och förespråkade kristna värderingar i politiken.
Leo Tolstoj (1828–1910) Senare i livet blev han starkt
kristet andlig och pacifistisk. Tolstoj utvecklade en egen tolkning av Jesus
lära, särskilt bergspredikan, som betonade icke-våld och kärlek
till nästan.
Etty Hillesum (1914–1943) Judinna som uttrycker en stark tro på mänsklig värdighet, medmänsklighet och kärlek trots lidandet. Hillesum blev offer för nazisternas folkmord och dog i Auschwitz.
Moder Theresa (1910–1997) Stark kristen tro med fokus
på medkänsla, kärlek och tjänande av de minsta: Hon såg
Kristus i varje människa, särskilt i de mest utstötta –
döende, lemlästade, övergivna. Detta sätt att se medkänsla
som aktiv fred byggde på evangeliets bud om att älska sin nästa.
Hon använde aldrig våld, vare sig fysiskt, verbalt eller moraliskt.
Hennes hållning var fullständig ickevåld i Gandhi-anda, men
grundad i Jesu bergspredikan.
Dorothy
Day (1897–1980) Förespråkade radikal kristen pacifism
och icke-våld som grund för samhällsförändring.
Hennes rörelse kombinerade direkt hjälp till behövande med
aktiv protest mot krig, fattigdom och orättvisor.
Dietrich Bonhoeffer (1906–1945) En stark kritiker av nazistregimen och av den tyska kyrkans samarbete med Hitler. Var med i den tyska motståndsrörelsen och konspirerade mot Hitler, vilket ledde till hans arrestering 1943. Fängslades och avrättades 1945, bara veckor före krigets slut. Skrivit inflytelserika teologiska verk, bland annat Efterföljelse (The Cost of Discipleship) där han betonar vikten av att följa Kristus även till priset av lidande och motstånd. Diskuterade kristen etik i tider av ondska, särskilt frågan om våld och motstånd.
(Hans deltagande i attentatet mot Hitler kanske dock motiverar att han ej borde stå med i denna uppräkning? Händelsen visar ju också att våld sällan lönar sig. Så det är omekligen tråkigt att han svek sin egentliga övertygelse och bejakade våldet till sist.)
Bonhoeffer ställdes inför frågan:
Vad gör en kristen när en ond tyrann mördar miljoner? Är
det synd att inte agera?
Han anslöt sig till en civil motståndsgrupp inom den militära
underrättelsetjänsten (Abwehr) där flera officerare planerade
att mörda Hitler. Bonhoeffer själv deltog inte direkt i mordplanerna,
men han var medveten om dem, moraliskt delaktig och engagerad i konspirationen,
bl.a. som kurir för Abwehr. Han såg detta som att handla i skuld
för att minska världens skuld – inte som något rättfärdigt,
men som något nödvändigt. Han skrev att den kristne ibland
måste ta på sig synden för att skydda andra.
Martin Niemöller (1892–1984) Efter kriget blev
han en framstående förkämpe för fred, samvetsfrihet och
försoning. Mest känd för sitt berömda diktcitat om att
inte ha försvarat andra grupper under nazisternas förtryck: "Först
kom de för socialisterna, och jag sa ingenting..." Engagerade sig
starkt i pacifism och kritik mot krig efter andra världskriget.
Franz Jägerstätter (1907–1943) Vägrade
under andra världskriget att svära trohet till Adolf Hitler och
därmed tjänstgöra i den tyska armén, av samvets- och
religiösa skäl. Hans beslut grundades på en kristen övertygelse
om att våld och krig var moraliskt fel. Fängslades och avrättades
1943 för sitt motstånd mot nazistregimen. Blev en symbol för
kristen pacifism och civil olydnad. Helgonförklöarad av Katolska
kyrkan 2007.
Thomas Merton, (1915-1968) En av 1900-talets mest inflytelserika
kristna tänkare och andliga ledare.
Skrev mycket om kontemplation, fred, icke-våld och interreligiös
dialog. Arbetat med kristen fredsteologi och pacifism. Har skrivit och föreläst
om möjligheterna till icke-våld som ett teologiskt och praktiskt
alternativ till krig.
André Trocmé (1901–1971) Ledde den lilla franska
byn Le Chambon-sur-Lignon, som tillsammans med invånarna räddade
tusentals judar undan nazisternas förföljelse. Förespråkade
strikt icke-våld och pacifism, baserat på kristen tro. Hans ledarskap
och tro inspirerade byborna att aktivt motstå nazisternas våld
genom civil olydnad och skydd av förföljda. Efter kriget arbetade
han för fred och försoning, och blev en internationell symbol för
kristen motståndskraft och medmänsklighet.
Martin
Luther KingJr (1929–1968) var en av 1900-talets främsta
förespråkare för fred, ickevåld och kristen pacifism.
Han inspirerades av Jesus, Mahatma Gandhi och den afroamerikanska kyrkans
tradition av rättfärdig kamp. Han betonade att målet inte
bara var rättvisa, utan försoning mellan svarta och vita. Han mördades
4 april 1968 i Memphis, där han stödde sopstrejkande arbetare i
en kamp för rättvisa – fredligt och organiserat. Hans död
blev en symbol för offret i ickevåldets tjänst.
Desmond Tutu (1931–2021) , den en sydafrikanske ärkebiskopen,
teologen och fredspristagaren, djupt förankrad i kristen ickevåldstradition,
försoning och rättvisa. Hans liv var ett profetiskt vittnesbörd
mot rasism, våld och orättfärdighet – och för förlåtelse,
försoning och icke-hämndens väg.
Amish är en kristen grupp, främst bosatta i Pennsylvaniam USA, och oftast skildeade i media som starkt konservativa och tillbakasträvande. Märkligt klädda och med till synes underliga levnadsregler och traditioner. MEN!!! Deras sym på våld: Radikal icke-våld! Amish är konsekventa pacifister. De avvisar all form av våld, krig och militärtjänst. Detta grundar sig i deras tolkning av Jesu lära om kärlek och att vända andra kinden till (Matt 5:39). Bibeln som vägledning: Amish följer Nya Testamentets undervisning om fred och icke-våld och ser våld som oförenligt med kristet liv. Civil olydnad: I situationer där de tvingas välja mellan att bära vapen eller inte, väljer de att vägra militärtjänst och försöker undvika konfrontationer.
Bilderna är AI-genererade, förutom
fotografierna från Umeå flygplats sommaren 1965.
2 juli 2025
Kenneth Hermansson
Övriga webbsidor:
/http://jesustro.nu/
http://jesustro.se
Antisemitism
och Holocaust
J'ACCUSE - Om obalans
i Gazakommentarerna
Israels rätt
till sitt land
Två tankar
om ett ifrågasatt Israel